Kvalitativ bedömning

Lärarna gör dagligen observationer om barnens kunnande och inlärning av nya saker både på gruppnivå och på individnivå. Inom den kvalitativa bedömningen av matematik strävar man till att finna noggrann kunskap om hur barnet räknar och vad eventuella fel beror på. Många faktorer inverkar på lärandet i matematik, som t.ex. motivation, beteende osv., vars betydelse är motiverat att dryfta när kunnandet hos ett barn bedöms. Avsikten med den kvalitativa bedömningen är även att identifiera problem med inlärningen för att möjliggöra effektivt ingripande. Om bedömningen dokumenteras systematiskt kan läraren följa med förändringar i barnets utveckling. I följande beskrivning är den kvalitativa bedömningen indelad i fyra delar: bedömning som sker i undervisningsgruppen, individuell bedömning, självutvärdering och bedömning av läxor.

Bedömning som sker i undervisningsgruppen

I undervisningssituationer observerar gruppens lärare ständigt vad barnen kan och hur de lär sig nytt och strävar till att anpassa sin undervisning utgående från sina observationer. Barnets färdigheter i matematik och förståelse för begrepp kan i gruppsituationer bedömas genom att be barnet förklara sina lösningar för de andra i gruppen. Frågan ”Hur löste du uppgiften?” leder barnet till att förklara och motivera sin lösning. Då har läraren möjlighet att få en uppfattning om barnets sätt att tänka på uppgiften ifråga samt klargöra processen som ledde till svaret. Då man gör på detta sätt får barnen olika tankemodeller för att lösa uppgifterna. Om denna form av frågemetod används i gruppen är det bra att göra det klart för barnen att det inte finns ett enda rätt sätt att lösa uppgifter. Även felsvar ska uppfattas som något man kan lära sig av. Detta hjälper läraren att begrunda hur nya saker kan läras, så att felaktiga uppfattningar undviks. Barnen lär sig också av de felaktiga svaren vilka delskeden som en uppgift skulle kräva för en korrekt prestation

Kvalitativ bedömning är känsligt i den bemärkelsen att läraren uppmärksamt måste följa med vilka saker som påverkar inlärningen. När barnet verkar ha svårt att lära sig matematik är det viktigt att klargöra om svårigheterna har samband med själva matematiken eller med något annat. Egenskaperna i barnets beteende kan avslöja om barnet upplever matematiken som svår. Barnet kan till exempel undvika situationer som kräver att matematiska färdigheter behärskas (t.ex. spel och lekar). Barnet kan även utföra uppgifter långsamt, använda sin tid till att sysselsätta sig med annat eller tvärtom göra uppgifterna snabbt genom att gissa, se på kamraternas svar eller fråga av kamrater eller tydligt få ångest av att utföra uppgifter. Barnets motivation för matematik kan rätt ofta bedömas utgående från barnets beteendeegenskaper. Många av dessa beteendeegenskaper kan försvåra barnets lärande, trots att det inte skulle föreligga något egentligt hinder för lärandet. Om läraren gällande ett visst barn upprepade gånger noterar vissa egenskaper (i beteendet och/eller kunnandet) under matematiklektionerna är det motiverat att bedöma barnet mera individuellt.

I gruppsituation har läraren möjlighet att bedöma färdigheterna hos ett enskilt barn i förhållande till de andra jämnåriga barnen i gruppen. Vid den bedömning som sker i undervisningsgruppen kan specialbarnträdgårdslärare eller speciallärare användas som hjälp. Med detta avses antingen att den egna läraren lär och specialläraren observerar verksamheten eller att specialläraren fungerar som gruppens lärare och gruppens lärare koncentrerar sig på att observera barnens verksamhet.

Bedömning på individuell nivå

När gruppens lärare har noterat problem med matematikinlärningen hos ett barn vill han eller hon veta vad svårigheterna beror på. I gruppsituation kan läraren jobba med ett barn endast en begränsad tid, vilket medför att bedömningen ofta blir rätt ytlig. Det skulle vara bättre om läraren hade möjlighet att jobba och prata med barnet enskilt, till exempel under stödundervisningstimmar eller under delade timmar. Barnets behov avgör om en mer specifik individuell bedömning behövs. En sådan bedömning framskrider och anpassas individuellt.

I den individuella bedömningen talar man med barnet om de observationer läraren gjort. Man kan tillsammans söka förklaringar till de olika beteendeegenskaperna: beror de på att barnet upplever att det är svårt att lära sig matematik eller finns det någon annan orsak som gör det svårt att koncentrera sig på saker i matematik och att lära sig matematik? Om orsakerna verkar finnas i de matematiska färdigheterna är det bra att fördjupa sig i hur barnet tänker när han eller hon räknar. Detta kan man få reda på genom att be barnet utföra vissa räkneuppgifter och samtidigt förklara och motivera sina val. Om barnet räknar långsamt och gör många fel, kan man fokusera på hurdana räknestrategier barnet använder. Felbenägenhet och långsamhet kännetecknar räknande om barnet använder långa lösningsstrategier som baseras på uppräkning. Hur barnet utför olika räkneuppgifter berättar inte endast om hur räknestrategierna används, utan avslöjar bland annat vilka talområden barnet behärskar, vilka matematiska begrepp barnet förstår och vilka skeden i olika algoritmer barnet kan använda (t.ex. uppställning).

Fisher (1995) har sammanställt frågor med vars hjälp läraren kan klargöra hur barnet tänker samt handleda barnet att själv uppmärksamma sina lösningsprocesser:

• Varför tänkte du så? (Varför räknade du så?)
• Kan du visa, vad du menade?
• Finns det andra sätt att lösa uppgiften?
• Kan du förklara det på något annat sätt?
• Hur skulle du förklara det för någon annan?
• Var skulle du kunna använda denna idé?
• Kan du hitta på ett annat exempel?

Självutvärdering

Med hjälp av självutvärdering vill man hjälpa barnet att bli en självständig och ansvarsfull elev. Barnet bedömer inte sig själv utan sitt lärande, sin studieteknik, effektivitet, sitt ansvarstagande osv. (Koppinen, Korpinen & Pollari 1994). Avsikten med lärarens självutvärdering i sin tur är att hjälpa läraren att se framgångar och svagheter i sitt arbete samt att finna utvecklingsmöjligheter i de omständigheter han eller hon arbetar (Koppinen m.fl., 1994). Även föräldrar kan uppmuntras till självutvärdering. De utvärderar ständigt sina barn i uppväxtmiljön och samlar in viktig information om barnets färdigheter. Dessutom kan de bedöma sin egen roll som stödjare för barnets lärande och de val som görs i anslutning till detta. Trots att föräldrarna får information om barnets färdigheter via provresultat och betyg borde de uppmuntras till att dryfta hur och med vad barnet har lyckats och hur man kunde stöda lärandet hemma. Som stöd för självutvärderingen kan man använda tabellen som Koppinen, Korpinen och Pollari (1994) sammanställt, där både barnets, föräldrarnas och lärarens roller beaktas.

Det är bra om läraren kan precisera hur föräldrarna kunde bedöma sitt barns matematiska kunnande. Paananen, Aro, Kultti-Lavikainen och Ahonen (2005) har uppgjort en tabell över aspekter som förekommer i samband med svårigheter i matematik, och som hemmet kan ge värdefull information om. Föräldrarna kunde försöka minnas barnets utvecklingsskeden: lärde barnet sig räkneord på samma sätt som andra jämnåriga, har barnet varit intresserat av räkneord, antal och räkning, jämför barnet antal eller kan barnet på uppmaning ordna föremål i ordning utgående från egenskaper.

Situationen kan kartläggas även med information om huruvida barnets räknande är exakt, stöder barnet sig på fingerräkning även vid mycket lätta uppgifter, gestaltar barnet mängder och relationer, fungerar användningen av pengar och hur barnet överhuvudtaget förhåller sig till matematik (Paananen m.fl., 2005)?

Bedömning av läxor

Att klara hemuppgifter kan vara svårt för barnet som upplever inlärningen för mödosamt. Det kan hända att barnet på grund av svårigheten inte kan klara uppgiften självständigt, språkliga problem kan försvåra såväl utförandet av själva läxan som uppfattningen om vad läxan egentligen innebär, svag organisationsförmåga försvårar memoreringen samt inlämningen av uppgifterna och bristfällig koncentrationsförmåga försvårar uppgiftsorienterade arbetssätt (Bryan, Burstein & Bryan, 2001). Förutom barnet själv påverkar även barnets föräldrar och lärare och deras olika förväntningar och föreställningar hur barnet klarar läxorna. Läraren bör tydligt ange vilka hemuppgifter barnet får och vara övertygad om att barnet kan utföra dem (Polloway, Bursuck & Epstein, 2001). Dessutom bör läraren kontrollera att barnet med behov av särskilt stöd förstår vad han eller hon fått i läxa samt hur uppgifterna ska utföras. Att ta alla parter i beaktande och komma överens om gemensam praxis är det mest effektiva sättet att utnyttja läxor (Bryan, m.fl., 2001.) Ifall barnet arbetar långsamt eller motvilligt med uppgifter under lektionerna ska barnet inte straffas med en stor mängd hemuppgifter. Barnets färdigheter bör utvärderas kontinuerligt och orsakerna till att barnet arbetar långsamt och motvilligt bör utredas. Om barnet har problem med inlärningen i matematik är det skäl att individualisera läxmängden.

Om inlärningen kräver ansträngningar ger läxorna den största behållningen om de ges tillräckligt ofta (i årskurserna 1-6 i medeltal 3,3 kvällar i veckan). Dessutom borde läxläsningen ske tillräckligt intensivt (i årskurserna 1-6 över 40 minuter per gång) för att ge önskad effekt. Kompletteringsuppgifter och upprepande övningsuppgifter har en bättre effekt än uppgifter med långa instruktioner. Lärarna själva upplevde att uppgifter med klar struktur, extra handledning samt individualisering hjälpte svagpresterande elever mest. (Polloway, Bursuck & Epstein, 2001.)

I handledning för skolgångsbiträden för AD/HD barn, som Jokinen och Ahtikari (2004) skrivit sammanfattas betydelsefulla iakttagelser som berör läxor. Om barnet har problem med att styra sina handlingar och koncentration, har barnet svårt att anteckna hemuppgifterna enbart utgående från muntliga instruktioner. Det som gör detta ännu svårare är att läxorna oftast ges i slutet av lektionerna då koncentrationsförmågan redan är belastad och den annalkande rasten kan uppta tankarna. Dessutom uppmanar författarna läraren att fråga föräldrarna hur läxläsningen fungerar. Föräldrarna vet bäst hur mycket tid barnets läxläsning tar i anspråk och vad som krävs för att klara dem (Jokinen & Ahtikari, 2004.).