Verbal beskrivning av poäng i kognitiva test

I Finland använder psykologerna olika test för att bedöma den kognitiva nivån. I allmänhet får man från dessa test en poängsumma, med vars hjälp man beskriver prestationsnivån hos den som undersöks. Att beskriva prestationsnivån i verbal form är vanskligt åtminstone på grund av följande orsaker:

• Testpoängen kan presenteras på olika sätt, de kan alltså ha olika skalor
• I Finland finns inte en entydig och klar klassificering som skulle vara möjlig att tillämpa på alla olika skalor
• Enbart testpoäng är inte tillräckligt när man avser beskriva förändringar i funktionsnivån
• Beskrivning av testprestationen uppfattas lätt som en beskrivning av personens totala funktionsförmåga

I dessa anvisningar ges en rekommendation för klassificering av testpoäng, så att klasser av testpoäng och förändringar är möjliga att beskrivas verbalt. Dessa anvisningar är avsedda att fungera som rekommendation för alla psykologer för att förenhetliga de verbala beskrivningar som används i utlåtanden. Önskvärt är att detta i sin tur bidrar till att göra de utlåtanden som baseras på psykologundersökningar mera begripliga och enhetliga gällande mätbarhet.

Verbala beskrivningar som är i bruk

I testmanualer används åtminstone fyra olika sjukdomsklassifikationer:

• Den sjukdomsklassifikation som var i bruk före den nuvarande ICD-10: (gammal sjukdomsklassifikation)
• En klassifikation som ofta används i engelska testmanualer (verbala beskrivningar)
• Den nuvarande diagnosklassifikationen (ICD-10)
• Den internationella klassifikation av funktionstillstånd, funktionshinder och hälsa (ICF)

Den gamla sjukdomsklassifikationen definierar gränserna för olika nivåer av intelligenskvot enligt följande:

ICD-10 definierar utvecklingsstörning i följande klasser:

ICF är en ny klassifikation där graden av funktionsnedsättning (till exempel utvecklingsstörning) anges i procent av normal funktionsförmåga. Procenten kan omvandlas till IQ-poäng genom att använda 70 som poänggräns för inga begränsningar:

Klassifikationerna är som ses mycket olika: de två första täcker i praktiken hela intelligensområdet, ICD-10 koncentrerar sig på klassificering av utvecklingsstörning och ICF klassificerar endast områden för begränsningar.

Praktiska problem

Psykologerna bes ofta om en bedömning som stöd för diagnostisering av en utvecklingsstörning. Utvecklingsstörning definieras som ett funktionshinder, som kännetecknas av betydande begränsningar såväl i kognitiva funktioner som i det adaptiva beteendet. Sjukdomsklassifikationen ICD-10 definierar utvecklingsstörning baserat på intelligens, fastän vissa reservationer gällande bedömning av funktionsnivån finns med. Begränsningarna i de intellektuella funktionerna beskrivs med intelligenskvot, trots att standardiserade test oftast inte lämpar sig för detta ändamål.

En annan fråga som ofta ställs till psykologer är huruvida det skett en sådan försämring i den undersökta personens funktionsnivå, som försvagar hans eller hennes möjligheter att klara sig till exempel i arbetslivet. Denna frågeställning är problematisk eftersom olika arbetsuppgifter ställer många slags krav och utgångsnivåerna hos de som undersöks kan vara mycket olika. För att till exempel fastställa den nivån en patient med hjärnskada hade innan personen insjuknat krävs neuropsykologiskt specialkunnande. I denna anvisning ligger fokus på att granska betydelsen av resultatskillnader i kognitiva test ur ett psykometriskt perspektiv. Standardiserade test utgår vanligen från antagandet att fenomenet (t.ex. intelligens) är normalfördelat. De uppgifter som används i testen har sammanställts så att poängfördelningen i ett normalt data får formen av en klockkurva. Vid beskrivning av variationen av de enskilda resultaten används den genomsnittliga standardavvikelsen (standardavvikelse, genomsnittlig avvikelse från medeltalet) som skala. I intelligenstest omvandlas de standardiserade värdena i allmänhet till skalor, där medeltalet är 100 och en standardavvikelse är 15. Då placerar sig 68,26 % av det normala materialet inom medelvärdet ± 1 standardavvikelse (IQ 85-115). Inom IQ-området 70-130 placerar sig 95,44 %, och inom IQ-området 55-145 99,74 % av det normala materialet. Detta betyder att under IQ-området 70 placerar sig 2,28 % (m.a.o. (100-95,44)/2) av all standardiseringsdata. Inom området under 55 placerar sig endast 0,13 % (100-99,74)/2) av standardiseringsdata (figur 1).

Figur 1. Standardavvikelser och intelligenskvoter, procentandelar för områden

I Finland överstiger samplingen för standardisering av intelligenstest sällan 1000 personer. I ett sampel på 1000 personer är det 2,28 %, alltså färre än 23 personer, som får IQ-värdet under 70. IQ-värdet under 55 får 0,13 % av samplet, dvs. färre än två personer. Det är självklart att resultaten inom det första mätområdet är relativt osäkra och inom det andra helt oanvändbara. Det är således motiverat att påstå att standardiseringen av finländska IQ-test inte ger en tillräcklig grund t.ex. för definiering av graden av en utvecklingsstörning när klassifikation som baseras på IQ som anges i ICD-10 används.

Rekommendation för en verbal nivåbeskrivning

Av statistiska skäl är svaga resultat i allmänna kognitiva nivåtest problematiska. I utlåtanden bör dock verbala beskrivningar om funktionsnivån, som saknar enhetlig praxis, användas. Därför rekommenderas att:

• verbala beskrivningar används endast inom IQ-området 55-145
• inom IQ-området 55-69 ska även andra verbala beskrivningar om personens funktion användas som stöd, t.ex. rating scale- liknande beskrivningar
• inom IQ-området under 55 ger poängen i nivåtesten inga differentierande upplysningar och då används beskrivningen mycket svag.

Verbala beskrivningar och poänggränser för olika skalor

Kognitiva test som har mycket sned fördelning inom s.k. normalt data utgör ett eget problemområde. I sådana fall omvandlas ofta råpoängen enligt en kumulativ frekvensfördelning till percentiler. Percentiler som sådana är användbara även enligt ovanstående indelning, men ofta vill testkonstruktörerna göra percentilklassifikationen så användbar som möjligt med avseende på ifrågavarande problem. Även i dessa fall rekommenderas att man skulle sträva till att använda klassifikationer som är jämförbara med ovanstående klassificering.