Planering och förverkligande av stöd för lärande

Emotionellt stöd

Fastän emotionella faktorer i sig inte skapar inlärningssvårigheter, så kan de i värsta fall förstärka effekten av inlärningssvårigheterna. Därför är det viktigt att förutom att träna ämnesfärdigheter också jobba med barnets motivation för lärande och uppfattningen om sig själv som en lärande individ i matematik. Om matematiken alltid känns svår och oöverkomlig sjunker motivationen för lärande och självuppfattningen i matematik blir negativ. Stödåtgärder som hjälper barnet att lära och lyckas ökar motivationen och självkänslan i matematik.

Positiv atmosfär

En positiv atmosfär kännetecknas av ömsesidig respekt mellan lärare och elev (även elever emellan), glädje och ett klassrumsklimat som främjar diskussion. Att bygga en positiv atmosfär i matematiklektionen är väldigt centralt. Om barnet är rädd för hur läraren eller andra barn förhåller sig till ett fel svar vågar barnet inte berätta om egna tankar eller de lösningssätten han eller hon insett under lektionen fast detta vore centralt med tanke på utveckling av färdigheter. I stället för att betona rätta svar och lösningssätt, vore det viktigt att betona tänkandet tillsammans och beskrivning av lösningssätten. Nyttan av den positiva atmosfären kan synas då ett barn som har svaga färdigheter i matematik vågar beskriva de egna lösningssätten och vill presentera dem för andra. När man granskar gruppen kan man lätt lägga märke till när barnen har intresse att lära sig matematik. Att skapa en positiv atmosfär är viktigt för att barn är mer motiverade att lära sig när de är glada, avstressade och känner sig att höra till gruppen.

Lärarens sensitivitet

Med lärarens sensitivitet menas förmåga att reagera och handla enligt barnens akademiska och emotionella behov. På matematiklektionerna kan det handla om att hitta rätt nivå för uppgifterna och undervisningen för det enskilda barnet och ha beredskap att stöda och handleda barnet utgående från dennas behov. Matematik är kanske det skolämne som framkallar mest ångest hos barn. Därför är det viktigt att vara lyhörd och reagera på de emotionella behoven som kan uppstå. Vissa barn kan t.ex. uppleva stor ångest inför prov och då kan det vara bra att ge dem mer tid, eller möjlighet att göra provet enskilt tillsammans med en assistent. Att kunna svara mot barnets behov, måste läraren känna eleven tillräckligt bra.

Motivation för lärande och självkänsla

Motivation och självkänsla är nyckelkomponenter i all inlärning. Läraren kan beakta barnets synvinkel i inlärningsprocesser och därigenom tillägna sig saker som intresserar barn. De sakerna som intresserar barn kommer fram i deras åsikter, synvinklar och idéer som läraren kommer åt i växelverkan med barnen och genom att uppmuntra dem att berätta om och dela idéer. Med tanke på inlärningsmotivation bör barnet bli medvetet om att han eller hon kan klara sig på egen hand.

Matematisk självkänsla innebär barnets uppfattning om hurdana färdigheter han eller hon har. I matematik bedömer de sig själva som ”räknare” och självkänslan formas genom misslyckanden och lyckanden. Motivationen till matematik ämnet kan hållas uppe med hjälp av varierande övningar, positivt klassrumsklimat och optimal svårighetsgrad på uppgifterna.

Under förskolan och de första skolåren är barnets självkänsla inte helt beständig. Ändå har barnet utformat en akademisk självkänsla om sig själv vilket kan vara positiv fast självkänslan inom några delområden vore svag. Genom tiden börjar barnets självkänsla återspegla med utveckling av färdigheter. Ungdomar i högstadieålder har redan en ganska beständig självkänsla och den inverkar främst på utveckling av färdigheterna, inte tvärtom.

Omfattande forskning om individuella skillnader i barnens självkänsla och temperament behandlas mer t.ex. i Keltikangas-Järvinen (1994, 2004 ja 2006). Aunola m.fl. (2004) har behandlat motivation, självkänsla och deras samband.

Organisering

I det följande behandlas organisering ur två synvinklar: Organisering av elevgruppen och organisering av undervisningen. För att göra det möjligt att alla får fokusera på själva lärandet är det viktigt att organisera undervisningssituationen så att barn får inlärningsmöjligheter som motsvarar deras färdighetsnivå.

Organisering av elevgruppen

Med detta avses att läraren ”styr” elevgruppens beteende på ett sådant sätt som främjar inlärningen. Barnen har lättare att agera inom gruppens normer då reglerna och förväntningarna är klara och logiska. När barnen vet hur man ska fungera i gruppen går det mindre tid åt oväsentliga saker som stör undervisingen och läraren och barnen kan fokusera på själva lärandet. En sådan strukturering är viktigt när gruppen innehåller barn som har svårigheter att leda sin egen handling och självreglering.

Exempel. Sedan början av läsåret hade läraren Teija använt vissa verksamhetsmodeller och gått igenom dem också med barn. I början av varje matematiklektion berättade Teija för barn om hur många uppgifter ska man göra på lektionen samt ritade enkla bilder om uppgiftsordning på tavlan. Detta hjälpte barnen att strukturera lektionen. ”På den här gången har vi tre olika uppgifter. För det första gör vi en gemensam talföljdsuppgift. För det andra tränar vi tal med verktyg. Sist gör vi uppgifter med penna och papper.” När det var dags att använda verktyg, hittade barnen dem lätt för att det hade kommit överens om användningen redan i början. Några verktyg, såsom nummerlappar förvarades i små askar i egna pulpeter. En del förvarades i en gemensam hylla och ett av barnparet hämtade dem. Det fanns regler även för användning av verktyg. I början fanns det mycket olika regler som måste komma ihåg men så småningom blev verksamhet ännu ledigare. Samma träningar och anvisningar kunde användas på många lektioner och det hjälpte också svagare barn att fokusera på uppgifter.

Organisering av undervisningen

Med detta avses hur man organiserar undervisningstillfällena på ett logiskt sätt. Målet är att barnen får ta del av sådana uppgifter som är i linje med målsättningarna för lektionen.

Exempel. Tuomo är en speciallärare och i hans smågrupp finns ofta barn från olika årsklasser. Varje barn har i allmänhet olika mål och innehåll för inlärning. Enligt Tuomo är det viktigt att planera lektioner på förhand så att man hittar bästa innehåll och metoder för varje barn och stödet kan erbjudas jämnt. På en lektion fanns det sex elever och Tuomo hade tre olika matematiska saker att undervisa. För att kunna gå igenom de nya innehållen tillsammans med varje barn hade han tänkt på tre olika verksamhetsplatser. När han i ordning gick igenom den nya saken med två barn, repeterade andra barn det de redan lärt eller nyligen lärt med hjälp av spel, datauppgifter eller böcker. Varje barn fick anpassad träning enligt sina egna färdigheter.

Innehåll och undervisning

Här tittar vi på stödåtgärder utgående från innehåll och undervisning. För att väcka intresse för ämnet ska man erbjuda varierande och intressant material och uppgifter under matematiklektionerna. Det är även viktigt att ta del av hur barnet tänker och resonerar då denne löser matematikuppgifter. Därför är det viktigt att komma ihåg att diskutera matematik med barnen och sätta ord (verbalisera) på matematiken eftersom ämnet kryllar av begrepp som barnet ska förstå och lära sig. Redan i nybörjarundervisningen betonas ofta skriftligt arbete. Utöver de olika skriftliga möjligheterna berättas det om undervisningsmaterial i matematik.

Delaktighet i lärandet

I undervisningssituationer finns det många sätt att väcka barnets intresse till matematiken. Läraren borde erbjuda material och uppgifter som intresserar barnen. Dessutom vore det bra att närma sig stoffet ur flera synvinklar och hitta arbetssätt som aktiverar gruppen. De barn som är intresserade och bundna i inlärningsprocessen, brukar lära sig mest.

Exempel. För att erbjuda varierande och intressant undervisning i matematik, hade läraren Maria planerat olika typer av uppgifter för lektionen. Målet med lektionen var att träna talraden 1-10 bakåt, klargöra begreppet ”föregående tal” samt förstärka sambandet mellan antal, siffra och räkneord i talområdet 0-10. Lektionen påbörjades med att träna talraden. Barnen satt på huk på golvet och räknade upp tal bakåt enligt rakets startskott. När man nådde nollan, hoppade barnen upp i luften som en raket. Sammanlagt tre raketer skickades upp i rymden. Därefter tränades sambandet mellan antal, siffra och räkneord. Maria visade barnen sifferkort och barnen berättade talet eller visade antalet med fingrarna. Sedan visade läraren ett tal med fingrarna och barnen berättade eller visade talet med sifferkorten. Tidigare på modersmålslektion hade man bandat räkneord från 0 till 10 i blandad ordning. Räkneorden lyssnades en i taget och var och en fick skriva siffran eller det motsvarande antalet med streck eller bollar på sitt häfte. Som sista uppgift byggde varje barn en talrad av sina sifferkort. Man hörde ett tal från bandspelaren. Barnets uppgift var att visa och berätta vad som var det föregående talet med tanke på talet som man hört. I slutet av lektionen hade de lite tid att spela minnespel med siffer- och antalskort.

Verbalisering och diskussioner

I samspelet mellan lärare och elev är det viktigt med diskussion och verbalisering av tankar. Det är till fördel att låta barnet diskutera och beskriva sina egna lösningsstrategier och tankar. I matematiken finns många uppgifter som har olika lösningssätt. Via verbalisering får barnet ta del av andra barns strategier och på så sätt utvecklar sitt eget tänkande och problemlösningsförmåga.

Exempel. På matematiklektionen fick barn lösa ett problem: ”Jussi hade 3 svartingar. Mormor kom på besök och gav Jussi mer svartingar. Nu har Jussi 5 svartingar. Hur många svartingar gav mormor?” Läraren bad barnen att rita en bild av uppgiften där uppgiftens antal kom fram. Därefter fick barnen berätta hur de ska lösa uppgiften. Det märktes att en del barn använde talrad och komplettering. De funderade på hur många siffror måste de lägga till att de får tre, eller räknade upp vidare från tre tills de fick fem. En del barn utnyttjade sin kunskap att talet fem är två större än talet tre. En del barn däremot subtraherade tre från fem och löste uppgiften sålunda.

Att undervisa matematiska saker och lösa uppgifter anknyter väsentligen till diskussion mellan lärare och barn. I en smågrupp eller individuell undervisning kan frågor utformas enligt barnets färdighetsnivå. I diskussionen kan man också betrakta barnets tänkande djupare.

Läraren borde ställa frågor medveten, att lägga märke till elever på olika nivå. I allmänundervisningsgruppen måste försäkras att frågorna angående ett nytt ämne är sådana att alla barn kan svara på dem. På så sätt får man alla barn att delta och bli intresserade om ämnet. Det är bra att ge tid för svaret, även i sådana frågor där hela gruppen förväntas att svara samtidigt. Läraren kan göra upp något tecken då hela gruppen kan svara på frågan. Så har även de långsammare elever möjlighet att delta i diskussionen. Att upprepa svaret tillsammans kan hjälpa de barn som har svagare matematiska färdigheter. En del uppgifter kan vara sådana som har flera lösningssätt eller att uppgifterna kan lösas delvis. T.ex. på frågorna ”Vilka tal får du genom att använda siffror 2, 3 och 4 och vilket som helst beräkningssätt?” och ”Hur kan du dela ut två kex till två barn?” finns många svar på olika nivå, och elever som har olika färdigheter kan svara på dem.

Elever kan fundera på muntliga uppgifter också parvis eller i gruppen innan hela gruppen diskuterar om dem. Då kan uppgiftens innehåll anpassas efter deltagarna. Fördel i gruppdiskussionen kan anses vara tankeutbyte med andra barn. I en liten grupp är det lättare även för ett blygt barn att berätta om sina svar. Inom individuell undervisning kan barnet inte utnyttja stödet som han eller hon får från andra barn.  Det kan också uppstå utmaningar, såsom misstag och fel lösningsmodeller som förstärkas i gruppen. Å andra sidan är det möjligt att diskussionen leder åt ett helt annat håll än uppgiften. För att undvika detta, bör läraren känna till eleverna och dela grupper klokt. Barnens sysselsättning bör iakttas även under grupparbete och möjliga misstag måste ingripas på så sätt som stöder grupparbete.

Begrepp

Matematiken är full av begrepp som är väsentliga att lära sig för barnet för att denne ska kunna följa med i undervisningen och uttrycka sina egna tankar. Begreppen som beskriver samband (t.ex. flera, färre, före, efter etc.) är ofta svårare att lära sig för de är mer abstrakta än t.ex. namn på saker eller konkreta handlingar. Med sambandsbegrepp beskriver man ofta två eller flera helheters inbördes samband. Detta gör att barnet måste kunna både helheterna som är del av sambandet och själva relationen. Det är viktigt att jobba mångsidigt med dessa begrepp.

Exempel. På förskolans matematik behandlades begreppet färre tillsammans. Läraren Janne placerade på tavlan 4 röda magneter i en grupp och 6 blåa magneter i en annan grupp. Sedan frågade han vilka magneter som finns färre, röda eller blåa. I stället för att bli nöjd med barnets svar ”röda”, ville Janne veta hur barnen kom fram till denna lösning. ”Hur vet du att det finns färre de röda?” frågade han om barnen. Ett av barnen svarade att man bara vet det. Någon svarade att fyra ligger före sex och pekade på talföljd på väggen. Janne ville också att barnen ska berätta hur man får reda på vilket av antalet är färre. Ett av barnen visade att genom att sätta magneter gruppvis bredvid varandra kunde man se att 4 är färre. Samtidigt märktes att 4 är 2 färre än 6. Under ett individuellt arbete ville Janne kontrollera att barnet som ofta behöver stöd har också förstått begreppet. Han bad barnet att visa vilket av två antal är färre och berätta orsaken till det. Dessutom satte han klossar på bordet och bad barnet att sätta nya klossar intill, men färre. Genom att diskutera med barnet fick Janne veta hur barnet har förstått begreppet färre. Vid sidan av övningen kunde han snabbt bedöma barnets färdigheter och lirka in samtalet på basis av barnets feedback.

Skriftligt arbete och hemläxor

Efter förskolan arbetar man oftast skriftligt i matematiken och man får även hemläxor. Det finns många sätt att anpassa skriftliga uppgifter för barn på olika nivåer så att själva uppgiften inte förändras. Uppgifter kan läsas högt, bandas in, förstora upp på papper, använda konkret material eller dator. Man kan även förenkla begrepp och ord som används i uppgiften eller markera nyckelord, samt dela upp uppgiften i olika steg.

Läroboken är undervisningens centrala medel men den får inte styra undervisningen. Det att boken är fylld från början till slut berättar inte åt oss om barnet förstår dess innehåll. En del av uppgifterna kan utföras på annat sätt, såsom behandla saken funktionellt. För svaga räknare kan det kräva enormt arbete att få alla uppgifter gjorda. Det vore därför bra att läraren väljer ut vissa uppgifter kring ett specifikt innehåll. Viktigast är att försäkra sig om att barnet förstår innehållet, kan utföra basberäkningar och också tillämpa kunskapen i andra uppgifter. Ogjorda uppgifter i läroboken kan användas i stödundervisning eller ges som hemläxa vid behov. När man ger läxor åt svaga räknare måste man fundera noggrant att man inte ger för mycket läxor.  Det är bra att ibland ge tillämpningsuppgifter som hemläxa och inte alltid bara mekaniska övningar. På så vis kan även föräldrarna iaktta om barnet kan tillämpa sina kunskaper. Om barnet har upplevt saken utmanande på lektionen behöver han eller hon upprepning och förklaring gällande uppgiften, på ett annat sätt än med hjälp av boken. Även ett kortvarigt stöd kan ordnas vid behov, t.ex. stödundervisning där saken behandlas på nytt, möjligen på helt olika sätt.

I gruppen finns ofta barn som gör uppgifterna snabbt och de som det tar längre för att lära sig. Det är viktigt att kontinuerligt utvärdera om barnet hänger med i allmänundervisningen med hjälp av differentiering eller om man måste sänka på tempot och koncentrera sig på att gå igenom det mest centrala innehållet.

Material

Det finns möjlighet att köpa en hel del material ämnat för matematikundervisning (konkreta hjälpmedel och bilder), men man kan även använda sig av föremål som finns i omgivningen eller tillverka material själv. Matematiken kan hanteras på tre sätt: konkret, visuellt och abstrakt.

Då man jobbar konkret med matematiken har läromedel en central roll. Innehållet konkretiseras med sådant material som barnen kan ta i med händerna (tiobas-material, kulram). Visuellt kan man åskådliggöra innehållet med hjälp av bilder, diagram och figurer. Om barnet har svårt att förstå innehållet med hjälp av visuellt material kan man ta ett steg tillbaka och konkretisera innehållet och se om barnet då hänger med. Om barnet förstår saken med hjälp av konkreta hjälpmedel måste man försöka förklara hur olika representationsformer hänger ihop.

På den abstrakta nivån representeras det matematiska innehållet med hjälp av symboler (+) och siffror (4). Om barnet har svårt att förstå innehållet lönar det sig att ge visuella eller konkreta hjälpmedel som stöd för inlärningen. För att beräkningen inte leder till att lära sig räkneoperationer eller regler utantill, dvs. utan förstånd, vore det bra om sakerna presenterades med hjälp av konkret och visuellt material. Således förstår barnet de verkliga betydelserna av begrepp och räkneoperationer.

Läraren kan använda material på olika sätt när han eller hon tar fram en ny matematisk sak. I en lärarledd undervisning ser elever på vad läraren visar. Barnen kan ändå pröva och röra medlen i olika skeden av uppgiften. De kan t.ex. i praktiken pröva saken som läraren nyligen verbalt beskrivit. Barnen har olika slags material som de utnyttjar hur de vill när de t.ex. försöker att lösa ett matematiskt problem. Läraren måste beakta gruppens behov och speciella egenskaper så att användning av materialet skulle vara ändamålsenligt. Ibland är det dock lättare för barn att följa den lärarledda undervisningen.

Det är förstås viktigt att man går igenom hur man använder de aktuella hjälpmedlen med barnen och ger regler för hur man använder materialet och var det förvaras. Barnen ska ha möjlighet att bekanta sig med material för att det är lättare att fokusera sig med undervisningen när materialet är bekant. Det är viktigt att se till att barnet förstår varför det är lönsamt att använda ett visst medel för att lösa en viss uppgift.